Klockan elva igår kväll såg det ut så här på himlen, bättre än idag, eller hur?

Under dagen har det varit moln och grått.

I dag har inte solen varit synlig en minut ens.

Vårmånaden maj gjorde sitt intåg med grå himmel, blåsväder och några få plusgrader, som känns som minusgrader i gråväder och blåst.

Just nu är det 5,6 plusgrader och lika grå himmel som under dagen.

Om det varit sol hade jag kunnat gå ut och kratta litegrann i dag, men jag vägrar gå ut och frysa. Jag har således gjort min motion inomhus idag också, tråkigt nog. Men det blev 3600 steg ändå, bättre än inget. Risken är stor att jag nöter ut golvet på mina promenader inne.

Och medan jag går hinner jag tänka en hel del, idag har jag tänkt på

n`Olle Engkvist i Nybäcken.

Men varför det, tänker du? Det är länge sedan han lämnade jordelivet och hade nog inte ett så lättsamt liv.

Det var tunnsått med reformer på den tiden. Ingen välfärd var uppfunnen ännu.

Han föddes 1857 i Aldernäset, Tåsjö. Död i sitt 89:år i Nybäcken 1945.

Han var gift två gånger, han blev änkling tidigt med fyra barn. 

Gifte om sig ganska omgående, vilket var vanligt på den tiden för att klara de barn som förlorat sin mor tidigt i livet.

Han fick fyra barn till med sin unga, nya hustru Alma, det blev en stor familj att försörja med åtta barn i familjen. Men en mycket hårt drabbad familj, med många barn som dog i tidig ålder, inte mindre än fem barn fick de följa till graven.

Det finns mycket som jag skrivit om Olof Engkvist med familj, men det som jag tänker nämna här med tanke på icke förekomna reformer som kunde leda till ett litet bättre liv när man var otursförföljd som Olle och hans båda hustrur, det är följande:

Olle hade nämligen oturen att bli helt blind också till råga på all annan otur i livet. De hade ett litet jordbruk, men det var väl mest för att ha mat till familjen. Pengar, det fanns nog inte många slantar där att tala om.

Hans andra hustru Alma var ombud för Västgöta Ullspinneri, dit kunde bondfruarna i Bellvik, Nybäcken med flera byar i omgivningen gå med ullen som de klippt av fåren och Alma skickade den vidare till nämnda ställe och den återkom med det som beställts, det kunde vara garn, filtar och dylikt, förädlad ull med andra ord.

Det fick nog Alma några "luskronor", men inte många förmodar jag. Det var nog deras enda inkomst sedan Olle blivit blind.

Men så småningom blev han övertalad att försöka söka pension.

En dag kom han hem från, kanske var det Hoting och hade fått beskedet att han beviljats en liten pension.

Men han var väldigt försiktig när han skulle delge Alma sitt glädjande besked.

Han frågade Alma när han kom in om det var bara hon och han i rummet. 

Då var han både blind och närmast helt döv, men han ville inte att det skulle komma ut till andra att han skulle få pension.

Jag frågade Herbert Lindström varför han var rädd för att andra skulle få veta.

Han var nog rädd för att det skulle väcka avundsjuka, trodde Herbert.

Jag frågade honom om han visste hur mycket pengar det kunde röra sig om.

"Ja, kanske fem kronor i månaden", trodde Herbert.

Vid den tiden hade de ett födoråd, där de hade sin mat till övervägande del, men de kunde omöjligt vältra sig i pengar.

Det var hårda bud på den tiden, men lite klagomål från de otursdrabbade ändå, de såg nog på sitt liv som en ständig prövning och därmed fick de nöja sig.

Jag är oändligt tacksam för allt som Herbert kunde berätta för mig och så mycket, som blev en Nybäcksbok med innehåll, inte bara namn och personliga data.

Med denna lilla sanna historia får vi ytterligare anledning att inse att vi har det bra och vara tacksam för det.

Dagens namn är: Valborg, grattis till er!

Ha en fortsatt bra söndagkväll, vi ses!