Det har varit många kvällar med vacker himmel sista veckan...

I dag har jag inte sett någon sol alls på himlen.

Sjön har varit blank som en spegel och det kom en regnskur på eftermiddan, som kom av sig rätt så snabbt.OBS Nu två timmar senare är det 17 grader varmt och nästan alla moln är borta...

I dag var jag ensam med min kaffetår klockan elva och fikade dessutom inomhus för att solen inte heller gjorde mig sällskap.

Ja, det är väl lika bra att vänja sig nu i sakta mak. Den tid som kommer framöver lär det ju inte vara så många dagar som jag har sällskap vid elvakaffet. Det är ju tur att jag vet att jag klarar det också, jag har ju haft ett antal år att träna på det också.

Det är många som klagar och är arga och förbittrade över sin pension nu - jag klagar inte, lider inte svältnöden och handlar det jag vill och behöver. Jag har det jättebra!

Nu har jag suttit och läst i mina anteckningar från det jag jobbade med  Bellviksboken och påmint mig om vad folk berättade för mig.

På den gamla tiden fanns det verkligen anledning för folket att klaga både på det ena och det andra. Men, de klagade inte!

Då fanns det inget som hette pension utan den som tog över sina föräldrars gård och jord skulle utdela ett födoråd som föräldrarna skulle klara sig på resten av sitt liv.

Ett exempel som jag ska berätta här är om min mors mormor.

Hon skulle få sitt födoråd från den som köpte fastigheten, han hette Elias och fanns i hennes släkt. Men vad hjälpte det, det var ofta så att släkten var värst.

Hon bodde i sin lilla stuga på ett kök med en liten kammare och hennes gubbe hade redan lämnat sin jordiska vandring, för övrigt 18 år före henne och inte blev det lättsammare för det.

Enligt min mor och andras utsago var hon en försynt, försiktig och jättesnäll gammal tant. Hon hade bland annat fött 17 barn och var nog kanske lite tilltufsad av ett slitigt liv.

Hon bodde inte långt ifrån dem som hon fick födorådet från. Hon gick dit ibland för att hälsa på dem.

Men hon tackade alltid nej om de ville bjuda henne på kaffe. Det gjorde hon för hon var rädd att de skulle lagt något olämpligt i hennes kaffe för att hon skulle dö. Hon tog för givet att de helst ville bli kvitt henne för att slippa ifrån födorådet som hon var föreskriven att få under resten av sin levnad.

Men uppe på backen ovanför hennes lilla stuga där bodde `n Petter och á Stina Lisa, där tackade hon alltid ja till kaffet. De hade ju ingen anledning att önska livet ur henne.

Tänk så fruktansvärt, att vara så beroende av andra människor i sin närhet att man fick för sig att de ville ta ens liv.

Stackars Stina Erika! Den lilla snälla tanten skulle jag velat träffa. Att få sitta med henne och få höra henne berätta om sitt liv, som nog för det mesta var hårt och slitsamt.

Jag intervjuade en kvinna, Britta, som berättade om henne för mig och att hon brukade gå och hjälpa henne på vedbacken när hon stod och klöv ved.

Det ingick också i hennes födoråd, att hon skulle ha torr och upphuggen ved. Men eftersom hon stod och klöv sin ved själv, gammal och sliten som hon var, var det nog slarvigt med det.

Men sa Britta; "Hon beklagade sig inte en enda gång." Och min mor sa många, många gånger: "Min mormor var så snäll."

Hon hade nog blivit luttrad av livet och jag brukar säga när jag berättar om henne för mina museibesökare, jag har nämligen en svart/vit bild på henne och hennes gubbe i museet, att jag är säker att hon gruvade sig när gubben kom hem från skogen varje gång.

Hon var nämligen med barn vart och vart annat år, tills hon fött hela 17 stycken, oj oj.

Vi som lever nu ska nog vara väldigt tacksamma att vi är födda i den tiden som är nu.

Och inte bara klaga och klaga!

Dagens namn är: Magdalena och Madeleine, grattis till er som bär de namnen!

Ha en riktigt fin måndagskväll, vi ses!