Hej på er som väntar på tomten i morron och går i förväntasfulla tankar ikväll   

Solsken och dimma efter vägen när jag körde hem idag! Härligt med ljuset som solen ger, det minner om en ljusare tid som kommer framgent

Ja, så var det dagen före då, äntligen tycker nog många som har väntat på en ledighet efter hårt arbete och behöver lung, ro och vila, som är dem väl förunnat.

Men många äro de som inte får någon vila eller juledighet och de befinner sig inom vårdens svåra tider. Om det inte blir ändring på detta kommer vi att bli utan vårdpersonal, det går inte så länge till tror jag.

Jag har nyss tittat på nyheterna på 4:an och det såg förskräckligt trångt ut på många ställen. Efter alla vädjanden och påbud om försiktighet och ansvar kan människor inte tänka sig att dra ned på allt överflöd och spring i affärer som florerar till jul.

Jag tror att vi skulle må bara gott av att ta det lite lugnare den här julen och njuta av det vi redan har, som nog inte är så lite.

Håll avstånden och var rädda om varandra och er själva!

Vädret idag var inget att klaga över, vi fick till och med sol en stund under förmiddan, innan det började snöa och det blev dimma.

I morse fanns det snö att skotta, snö med en isskorpa på. Det hade nog varit regnblandat under natten som åstadkommit snöskorpan. Värst var det att få bilen ren från snö, biltaket gick jag bet på. Den snön skjutsade jag till Dorotea och hem igen, då kunde jag få ner den på backen.

Just nu är det 5,5 grader kallt! Tänk om det kunde fortsätta vara minusgrader nu framöver, det skulle vara skönt.

Maria och jag har varit på kyrkogården och tänt ljus i dag och satt rosor på våra gravar.

Ja, utan Marias hjälp hade det inte gått, det var bara fram till Götes grav jag kunde gå fram, där hade Jan Peter skottat bort snön igår.

Andra gravar fick Maria tända och sätta rosorna, där var oskottat.

Tack snälla Maria för hjälpen!

När jag kom hem skottade jag bort snön där bilen skulle stå, sedan har jag jobbat inne.

Jag har gjort julsillen, kokat plommonen till skinkan och sist griljerat skinkan.

Till frukost i morronbitti ska jag äta julskinka på tunnbrödsmackan, det brukar vara den bästa gången jag äter julskinka, då är den godast. För övrigt är jag ingen storätare på julskinka, heller.

Medan jag hållit på med detta har jag i tankarna gått tillbaka till mina jular under åren, från min barndom och framåt.

Vissa saker har etsat sig fast i minnet starkare än andra.

En färd i åkskrinda efter häst från den gård där pappa och mamma och vi fyra barn hade vårt hem. Vi var bjudna till mormor och morfar på på julkväll, som de sa då.Det fanns ingen i Bellvik på den tiden som hade bil mer än min morbror Algot som hade både taxi och bussar, men de användes i yrkestrafik.

Och vi beställde inte taxi för att fara på Näset och fira jul, då tog man hästen till hjälp och det var riktigt mysigt.

Men det var inte mycket till riktig vinterväg från landsvägen och ner till Näset, den plogade morfar med häst och träplog och den blev smal och flöt mer ovanpå snön än mot botten av vägen, på det som skulle bli väg.

Och när vi sedan åkte hem sent på kvällen då kom åkskrindan lite för långt ut på "ryggen" till väg och vi hamnade i diket. Men det gick bra det också, vi tog oss upp och hästen drog skrindan på rätt köl och vi kunde sno filtarna om oss igen och fortsätta hemåt.

Andra minnen som kom upp var när vi flyttat hit för 34 år sedan och hur många vi var då på jularna. Först med två små barnbarn som sedan utökades till fyra. Deras förväntansfulla och tindrande ögon och spänningen när tomten kom och ställde sig utanför köksfönstret och tittade in på den, innan han knackade på och ställde den sedvanliga från: "Finns det några snälla barn?"

Och det fanns det ju. Sedan blev det också två barnbarnsbarn som firade jul med oss på Näset, i huset fanns liv och rörelse.

Idag var det lugnt och stilla och bara jag och det kom en tår i ögat när jag tänkte tillbaka i min ensamhet. Men även en tacksamhetens tanke över det som varit till glädje och som jag kan tänka tillbaka på idag och bevara i minnesbanken.

Nog är väl hjärnan ett förunderligt organ som har plats för så många minnen och att jag har turen att kunna uppleva dem klart och tydligt efter en så många år, från tidig barndom tills idag på ålderns höst. Jag känner mig oändligt tacksam för detta!

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med mina julminnen, men du skulle inte orka läsa och jag skulle inte bli klar till julafton i morron.

Dagen namn är: Adam, grattis till Adam som träffade Eva och till dem som heter Adam i dag!

Ha en riktigt fin uppesittarkväll, vi ses och hej då!

Tack snälla Sylvia och Manfred för det fina julkortet jag fick i dag och God jul på Er!