Så här har sjön sett ut ikväll, nu sedan jag sett nyheterna har det mörknat och ändrat sig litegrann. Solen har gått ned men det är fortsatt lugnt på sjön.

Den här dagen kan vi inte klaga på, den har bjudit på perfekt väder. Brittsommar, med solsken och sjön som en spegel på morron. Lite svag vind under dagen men solsken hela dagen.

Det var minusgrader på morron och marken var glittrig av frosten, sååå grant.

Nu har det blivit kväll på den sjunde dagen och det är lika strålande väder nu. Solen skiner från den klara himlen, något enstaka molnstråk vid horisonten i nordväst.

Sjön är i det närmaste helblank, förutom närmast holmarna på andra sidan, en liten svag krusning på ytan där.

Det är 1,5 minusgrader, under dagen har det varit 5-6 plusgrader. Frosten har inte tinat helt där det varit skugga.

I dag till elvakaffet fick sällskap av Kerstin Korsén, det var väldigt trevligt, det är inte ofta hon gör ett besök, bara så där apropå.

Jag var så opratad att jag bara öste på, var tvungen säga till henne att hon skulle stoppa mig. Det skrattade hon bara åt, saken är den att jag pratade mig hes.

Hon hade med sig en bok som handlade om hennes syster som jag fick låna.

Hon sa: "Jag tror du kommer tycka att den är intressant". Det tror ja säkert att den är och ska läsa den så fort jag får tid.

På eftermiddan fick jag besök av en som var deppig och ledsen, det var jobbigt. Särskilt när man känner att man inte kan vara till någon hjälp, bara lyssna och försöka förstå. Jag hoppas att det löser sig på bästa sätt och att glädjen återvänder.

Jag har haft sju arbetsdagar den här veckan.

Ja, förutom den dagen jag var till Lycksele, den var nog jobbigast. Ja, det var den!

Att det blir sju dagar i veckan, det beror nog mycket på att, allt går inte så snabbt som förr nu. Och den upptäckten tror jag inte att jag är ensam om att göra. 

Dagens namn är: Birgitta och Britta. Någon med det första namnet kan jag inte komma på.

Men Brita Margareta, född 1911 i Bellvik. Hon var yngsta barnet i Arvid Östlunds och Saras familj som hade 13 barn. (I husförhörslängden stavades namnet Brita, därför har jag skrivit så.)

Britta var ett av mina "intervjuoffer" när jag jobbade med Bellviksboken. Hon var 90 år då jag gjorde intervjun och hur klartänkt som helst och med ett hästminne.

Hon berättade gärna och det var alltid roligt att träffa på de äldsta som var berättarvilliga.

Hon lämnade mig dessutom tusen kronor som en grundplåt till boken och hoppades att hon skulle hinna uppleva att den blev klar.

Det gjorde hon och jag träffade henne i Dorotea en dag efter Bellviksdagen när vi haft försäljningspremiären. Hon hade inte varit på Bellviksdagen men någon hade köpt boken till henne. Hon tackade mig för att jag skrivit boken och sa: " Jag ångrar att jag inte berättade mera som skulle ha varit med i boken".

Jag vet ju vad hon ångrade och som inte fanns med för att hon hade inte berättat, men jag är så tacksam för det hon delade med sig ändå.

Ha en fortsatt bra söndagkväll, vi ses!