Eivin och Ada, min morbror och moster med morfars hästar. De tog nog gärna bilder på sina hästar förr, de var viktiga för gården och försörjningen. I bakgrunden huset som morfar hade sin affär i, det här är början på 1920- talet. Oj, nästan 100 år sedan! 

Affären är som synens ingen stor och vräkig byggnad som går att jämföra med dagens

affärsbyggnader. Men de som berättat för mig och som handlat på hans affär sa att det fanns allt som behövdes.

Huset är byggt på 1700- talet. Det är där jag har mitt gårdsmuseum i dag. När morfar slutade med sin handel byggde han om och till och nu ser det ut på det viset. Förutom färgen, det var grått förut när mormor och morfars bodde där, då när det var deras  gammelfolkstuga.

Vilken söndag vädermässigt med solsken och gnistande grant på allt med frost på ute!

Jag känner mig nästan andäktig över att vi har sånt väder en knapp månad före julafton, jag njuter verkligen av det.

Vacker soluppgång var det i morse och 7 grader kallt. 

En vacker solnedgång på eftermiddan som gick i rött och rosa.

Just nu är det 5 grader kallt, men tyvärr finns det moln som döljer månen för mig. Det kanske ordnar till sig sedan ikväll.

I dag har Ingrid gjort mig sällskap vid elvakaffet, fast en timme senare. Sedan har hon varit i mormors hus och vävt. Jag sa till henne att, nu är du som en riktigt gammeldags käring. Hon väver trasmattor och när hon satt inne hos mig och tittade på skidåkning, då satt hon och stickade på en socka. Ungefär som kvinnor gjorde förr, de utnyttjade all sin tid, händerna skulle inte ligga i knäet overksamma.

Jag pratat med Gunnel två gånger i dag. Då vi riktigt kommer igång har vi hur mycket som helst att prata om.

I dag pratade vi barndomsminnen och vi konstaterade att jag ärvt min vår mors goda minne. Det sa vår syster Anna Greta också när hon levde, hon var förvånad över hur jag kunde minnas så detaljrikt från det vi var barn. Det är jag förvånad över själv också många gånger, men det är fantastiskt vill jag påstå.

Ibland återupplever jag saker som om det vore på film, det roar jag mycket med när jag är ensam.

När jag ser på gamla svart/vita foton kan jag känna igen gubbar som jag vet att jag sett någon enstaka gång när jag var barn, och bara som barn, de fanns inte när jag blev vuxen.

Ja, nånting ska jag ju ha att roa mig med också!

Nu har jag haft en rätt lång konversation på FB på ett inlägg som Viviann hade lagt in. Vi har pratat om likheter och olikheter i vår dialekt. Vi som utbytt de gamla dialektorden var Vivan, Annika, Viviann och jag. 

Det är bara jag och Viviann som bor kvar i våra barndomsbyar, de andra två är utflugna på andra orter för länge sedan och bra långt härifrån, men de kan sin dialekt ändå.

Det är bra för jag anser att den ska bevaras för våra efterkommande. 

Man blir inte "mera dum" för att man kan prata på "bonnamål". Det är tvärtom berikande vill jag påstå.

I Bellviksboken och Nybäcksboken har jag använt mig av en del dialekt. Och vad jag tyckte att det tog bra när jag använde mig av dialekten, det blev så äkta kände jag.

Dagens namn är: Katarina och Katja, ingen med det andra namnet känner jag till.

Men en med namnet Katarina bor i byn med sin man Patrik. Det är de som håller nere medelåldern i Bellvik för de har två små barn, en pojke och flicka.

Det lär finnas ett barn till här också som fötts under det här året, men det har jag hört ryktesvägen och har inte sett dem och barnet.

Ha en riktigt fin söndagkväll, vi ses och hej då!