Månens plats klockan sju i morse...

Det blev visst månsken i gårkväll och hela natten fram till ljusan dag.

Det var ett par till tre minusgrader på morron och det samma ungefär under dagen.

Solen har tittat fram då och då och inget snöfall har det varit.

Just nu är det 4 minusgrader, ingen måne ser jag, möjligen har den inte hunnit till mitt synfält ännu- men himlen är klar så den kommer väl.

Jo, nu en timme senare ungefär är månen framme, stor guldgul och grann, en bit ovanför berget i bakgrunden!

De som ska tjäna pengar på snöröjning i vinter blir inte överhopade med pengar, inte ännu i alla fall.

Men februari kan ju vara en riktig snömånad som regel och mer än halva januari är kvar, så jag ska inte ropa hej ännu.

Jag kan tänka mig att det här skulle ha varit en lättnad om det varit på den tiden morfar var husbonde på den här gården- när jag bodde här som barn.

Då fanns minsann inga traktorer och snöslungor, då var det snöspadar och trygen som gällde. Hemgjorda snöspadar med inte alltför ändamålenlig modell var det som gällde.

Landsvägen fanns inte här ovanför förrän 1932 och när det skulle levereras mjölk med bussen till mejeriet var det tvunget med någorlunda väg upp till mjölkbryggan.

Jag har inte kollat nu när mejeriet i Dorotea var ett faktum, efter det behövdes en lite bättre väg.

När han hade en av hästarna hemma kunde han ju köra upp den på en släde, det rör sig om 600 meter från ladugården och dit mjölken skulle fraktas.

När det hade kommit mycket snö på en gång hade han en egenhändigt snickrad träplog som hästen drog.

Det kan man ju räkna ut hur pass bra den vägen blev, antaligen hade han någon sorts tyngd som skulle hålla nere plogen, men jag tror att den flöt mycket uppe vid ytan ändå och vägen blev därefter. Jag förmodar att det blev en "rygg" mitt efter vägen som det skulle balanseras på.

När båda hästarna var i skogen på timmerkörning, då drog han mjölken på en kälke,

Det var nog inte det lättaste heller med flera 30-liters mjölkkrukor på dålig väg.

Ja, visst förstår man att de hade hårda arbetsdagar, mjölken skulle vara vid vägen vid sju-tiden på morron. Då skulle alla korna vara handmjölkade och mjölken silad ner i krukorna och inte drog man krukorna upp till vägen på tio minuter  under de förhållanden som jag beskrivit här. Och när morfar inte var hemma då var det kvinnornas jobb, sönerna var i skogen, Enar brosslade och Eivin körde timret. 

Och Algot körde bussen.

Hårda bud, men inga klagomål, kan jag minnas att jag hörde, men de var nog inställda på att livet inte skulle vara lättjefullt.

Före mejeriets tillkomst skulle all mjölk förädlas hemmavid. Då blev det mjölk, skummjölk, grädde, smör, ost och mese.

De hade getter också som osten och mesen tillverkades från.

Ja, nog har jag förstått i hela mitt liv att de hade en arbetsam tillvaro och det beror nog på att jag såg en hel del av det som barn.

Jag säger som i visan: "Ji ha för lite vöre vä!", som Maria och jag skrivit texten till och Matti gjorde melodin.

Och det stämmer, vi har varit med för lite!

Matti och Maria har inga såna minnen att ta av, (för unga) dem stod jag för.

Dagens namn är: Frideborg och Fridolf, i Bellvik har båda namnen förekommit.

Frideborg var dotter till Arvid och Sara Östlund, Bellvik, gifte sig till Stenbacka på andra sidan sjön.

Fidolf var son till Lars Johan och Ida Dorotea Wiklund, Bellvik, han for tidigt till Stockholm och där blev han kvar förutom sommarvistelser i Bellvik i många år.

Ha en alldeles förträfflig söndagskväll, vi ses!