Det här såg jag i gryningen när jag tittade ut genom köksfönstret i morse.

Det var en vacker morron, som ombyte har vi fått en del snöskurar också, syns knappt på marken. Det var 2-3 grader kallt i morse men termometern har även varit över på plussidan under dagen.

Vädergudarrna har lite svårt för att bestämma sig den här vintern, om det ska vara vinter eller om det ska börja våras redan i nov och dec, samt i januari.

Just nu är det 1,5 minusgrader och den som tänder stjärnorna har redan börjat trots tidig kväll, några är redan tända.

Det är ganska mycket som är fritt från moln på himlen i väster.

En timme senare är det 2,8 minusgrader.

Om jag skulle haft något att säga så hade jag nog fått prata för mig själv, för jag har inte sett till någon och inte pratat i telefon heller under dagen, endast två minisamtal.

Jag får ju vara glad över att jag inte blir "folkrädd" när dagarna ser ut så här - som våra kor blev när de varit ute på skogen en hel vecka utan att komma hem.  

Inte mina kor utan mammas och pappas, jag har inte varit koägare.

Det är många år sedan det hände men jag minns det som om det var i går.

Det var höst och på den tiden de hade korna i skogen på bete, innan de skulle vara hemma på åkern och beta "välln", det som växt upp efter slåttern.

På höstarna under svamptiden var korna som helgalna när de skulle hem på kvällen, då kunde de jaga svamparna hur länge som helst. De tyckte nog att det var extra gott förstås. Innan svamptiden var de så punktliga och gick hem själva tills det var mjölkardags.

Så en höst när kvällen var inne, det dröjde och dröjde och inga kor kom. Mamma trodde i det längsta att de skulle komma självmant, men icke!

Det blev mörkt och då tänkte mamma att det var inget attt göra åt det den kvällen.

Dagen efter då gick de ut för att söka, men de hade dragit iväg så långt att inga skällor hördes och inga kor kom hem den kvällen heller.

Det gick en hel vecka och ständigt lyssnande efter koskällan som tillhörde vår gård och letande på skogen.

Men så en morron då fick vi höra var de fanns, då var det jag och pappa som hittade dem.

De var då så förvildade att det var jättesvårt att få hem dem till gården, de kände absolut inte igen oss. De hade blivit folkrädda.

Ja, vem kan tycka att det här var intressant, inte vet jag?

Men eftersom jag ofta skriver om mina minnen så fick det bli det här i dag.

Mina minnen från förr dyker upp ganska ofta i tankarna och ett och annat slinker med på min blogg.

Coronaviruset lamslår Kinas nyårsfirande. Men vad gör det bara de får stopp på spridningen. Det har spridits sig till en del olika länder, i bland annat Finland finns det två misstänkta fall.

Över 800 fall i Kina och 28 döda är det sista jag hört i dag. Det är bara att hoppas att de får bukt med det.

Dagens namn är Erika, grattis till er som bär det namnet!

Det närmaste jag kan komma på en med det namnet i Bellvik är min mors mormor som hette Christina Erika, född 1835 i Bellvik, kallades Stina Erika.

Ha en bra fortsättning på fredagens kväll, vi ses och hej då!