Har jag inte annat att rikta blickarna mot så blir det molnen, och det är inte det sämsta. Tycker jag...

Det har varit en fin aprildag med solsken och plusgrader, med vackra moln som prytt himlavalvet under dagen.

Det var riktigt skönt under promenaden i dag, vägarna som jag gått har varit snötäckta, nästan helt och hållet. Då har jag gått på vägarna här nere på fastigheten förstås, så är det nog inte uppe på landsvägen.

Just nu är det 5,3 plusgrader och solsken, lite lätt blåst.

Det är tur att man är tålig för jag har inte träffat- eller pratat med nån under helgen.

Mitt sällskap har varit radion och TV:n, inte ens telefonen har jag hört av eller ringt på själv. Och inte går jag runt och pratar med mig själv heller.

Det gjorde jag när jag var barn och bodde här. Då hade jag fina påhittade kompisar som jag lekte och pratade med. Vi hade hur kul som helst, de enda verkliga barn jag träffade då var mina kusiner, Anna Lisa och hennes bror Åke.

När jag hade flyttat "väst i byn" gick jag på två nitar, när det gällde kompisar.

Första sommaren jag bodde där satt jag nere på hagen vid landsvägen och spanade när det kom en flicka efter vägen.

Med spänd förväntan hoppades jag på ett sällskap en stund.

Men tji fick jag, när hon kom fram gick hon emot mig och rev ner mig från hagen, luggade mig och sprang vidare efter vägen.

Men nån skvallerbytta kunde jag då inte vara för jag berättade inte för mamma och beklagade mig hur snopet det kändes.

Och sedan var det ju det här när min docka försvann, jag räknade ut att det var mitt "främmande", en flicka från byn som tog den med sig när hon gick hem. Och inte berättade jag det heller för mamma och inga tårar varken den ena eller andra gången.

Jag var med andra ord inte så "skvätt´n" av mig.

Det gick riktigt bra också när pojkarna i min klass skulle försöka mobba mig en morron när jag kom till skolan. Jag gav dem stryk så det bara visslade om det.

Och det var enda gången nån försökte mobba mig. Jag tror inte de gick hem och skvallrade för sina mammor heller, antagligen tyckte de att det var lite skamligt att ha fått stryk av en flicka, tre stycken pojkar som gav sig på en ensam flicka och fick stryk. Inte skvallrade de till fröken heller att de fått stryk.

Men jag blev populär att ha med i laget när vi spelade brännboll och dylika lekar, den som tjänade på det hela var jag.

Det kanske finns en och annan som tycker att det här är skryt. Då ska jag bara påpeka att barnen på den tiden nog inte var några lipsillar.

Jag har en känsla att jag har berättat det här tidigare, det bjuder jag på i så fall!

Den enda gång jag sprang iväg och skvallrade till mamma och resten av slåttesgänget var när jag ramlat ner i brunnen och mormor räddade mig i sista sekunden.

Det hade jag ingenting för, det var ingen som trodde på mig. Men när de kom hem och mormor berättade för dem, då trodde de på det.

Lagom åt dem tänkte jag, att de fick höra att jag inte hittat på alltihop.

Och inte var det nån som hade tid och sätta sig och gulligulla med mig, det var ju slåttanna!

Dagens namn är: Ulf och Ylva, grattis till er som heter så!

Ha en riktigt bra söndagkväll, vi ses!