Klockan elva, solen tränger sig fram mellan den snötyngda skogens stammar.

En mycket fin dag med solsken från en klar himmel, men ganska kallt, men bättre än snö.

Under natten en klar himmel med mängder av blinkande stjärnor, då är det nästan synd att somna ifrån dem alla.

Snön har glittrat så grant i dag i solskenet och gör det nu också i gårdslampans sken.

Just nu är det 22 minusgrader och innan mörkrets ingång, i skymningen, var himlen rosafärgad runt hela horisonten, vackert.

Klockan tre på eftermiddan, en vacker aftonrodnad...

I dag fick jag ett helt oväntat telefonsamtal, jag har funderat under helgerna hur det var med kvinnan i fråga. 

Det är nog tre till fyra år sedan hon ringde förra gången, men idag ringde hon så nu vet jag bättre.

Som tur var stod det Härnösand plus hennes telefonnummer och då vågade jag svara. Jag är nämligen mycket försiktig med nummer som jag inte känner igen i dessa bedrägeritider, tyvärr.

Hon som ringde var Annmarie, född i Bellvik för 92 år sedan.

Hon och jag har nog inte haft något med varandra att göra förrän hon köpte Bellviksboken. 

Men nu har hon inte kvar någon i Bellvik att vända sig till. All hennes släkt och alla bekanta, de är borta från sin plats på jorden.

Men jag har sagt att hon får mer än gärna ringa till mig om hon vill veta något om Bellvik och de som hon känt här.

I dag var en sån dag för henne!

Hon berättade att hon nästan varje dag sitter och funderar på den och den i byn, att hon gick från gård till gård i sina tankar.

Hon flyttade från Bellvik i sin tidiga ungdom, men så länge hennas mamma bodde och levde här återvände hon och hennes familj med jämna mellanrum till Bellvik och hennes tankar finns fortfarande kvar om den tiden, trots att hon nu är 92 år, men väldigt klartänkt i sitt huvud fortfarande.

Men som tråkigt nog helt har tappat sin syn, hon levde i ett ständigt mörker nu, sa hon i dag.

Annmarie och hennes systers son och hans fru var hit en sommar för några år sedan. Jag hade tydligen bjudit den på kaffe och våfflor, för Annmarie sa idag att hennes systersons fru pratar ännu om att jag hade bjudit på så goda våfflor.

Ja, men då minns hon mig för våfflornas skull, det är ju kul. Henne hade jag aldrig träffat förut och inte hennes man heller.

Jag har i tankarna i dag, efter telefonsamtalet, funderat på vilka som Annmarie gick i skolan samtidigt med i Bellvik och kommit fram till att det finns inga alls kvar av de årgångarna och många många som är en hel del år efter henne är också borta nu.

Hon bad mig hälsa till dem hon kände i Bellvik, men det är nog bara

Nils Gunnar som jag träffar i Bellvik och som vet vem hon är och som jag kan hälsa till.

Ja, sånt är livet, det försvinner nån då och då och särskilt i hennes ålder.

Men hon lät inte som 92 år, hennes röst var klar och alert, men hon tyckte det var trist att inte se, att inte kunna läsa, inte se på TV och behöva hjälp med allt.

Dagens namn är: Kasper, Melker och Baltsar, grattis till er som bär dessa namn!

Ha ett bra och trevligt slut på trettondagens kväll, vi ses!