Än är Astilben fräscht rosa, men inte så länge till nu, det närmar sig höst mer och mer...

I dag har inte solen synts till, den har haft en vilodag, i Bellvik i alla fall.

Det har kommit lite regnskvitter ibland, men sååå lite. Det avgjorde om jag skulle fortsätta med vinbärsplockningen och det blev ingen. Det var blött i buskarna, tänker jag.

Det har varit varmt i luften trots solens uteblivande. En och annan dag klarar vi oss utan den men skulle inte överleva om den inte fanns, inget skulle överleva.

Just nu är det 18 grader varmt, moln över hela himlen och en frisk vind som kommer från sydost.

Nu en halvtimme senare är det luckor i molntäckt...

Det här har varit en dag där ingenting hänt omkring mig. Det som hänt det har hänt inne i mitt huvud- mina tankar.

Mina tankar har vandrat både hit och dit, både bakåt och framåt.

Det som hänt bakåt är ju lättare, för det är så mycket jag minns från tider som har gått.

Det som händer framåt är inte så lätt att sia om, det är en tid i världen och överhuvudtaget som man blir oroad av när man läser om och ser utvecklingen.

För mig är det inte något som hinner hända som är så skrämmande, jag tänker mest på hur det blir för mina barnbarn och barnbarnsbarn.

Hur ser det ut till exempel när Tim är i femtioårsålder?

Man vill ju att de efterkommande ska ha en bra framtid, eller åtminstone ha det så bra som vi har haft det.

Men vi har missbrukat våra resurser och inte tänkt på dem som ska ta över efter oss.

Jag som började min livsvandring för många år sedan har sett en utveckling som är otrolig.

Och mycket har varit skrämmande, ta t ex gifttunnorna som grävdes ner av förtagen förr och de inbillade sig att det inte skulle komma fram. Vilket ansvar kände de som var delaktig i det? Det stavas pengar! Mycket har berott på en girighet.

Vi har inte varit nog försiktiga med jordens resurser, jag tror inte det.

Det har bildats otroliga "skräphögar" i våra spår, behövdes allt?

Hade vi mått ännu bättre om vi nöjt oss med mindre?

Bör det inte finnas en gräns kanske?

På många ställen i vår värld lever människor i misär och fattigdom, men lever i en stilla lunk och klagar inte, eftersom de är vana vid det och vet inte om så mycket annat.

Medan vi i den rika världen klagar över det mesta och blir aldrig nöjda.

Antagligen för att vi har det för bra och har haft det så bra att vi tar det för givet.

Visst är det bra att det gått framåt och att vi fått det bättre och bättre, men borde vi inte vara nöjdare då? Eller hur?

Dagens namn är: Henrietta och Henrika, grattis till er som har de namnen!

Farmor hade en bror, Magnus, vars fru hette Henrietta, men naturligtvis fick hon heta Etta. Det var för långt namn och då förkortades namnen till något som alla gånger inte var så vackert.

Ha en fortsatt fin lördagkväll, vi ses och hej då!